De du..

Du säger att du älskar mig, du säger att jag betyder en masssa..
Du säger att jag är betydelsefull för dej, och att jag har ett värde i ditt liv..
Du hävdar fortfarande att jag får den värmen du ger, men varför känner jag mig då så kall o frusen?
Är vilse och står vid ett vägskäl, kan inte bestämma mig? Kan inte vända tillbaka, och måste välja dig eller ensamheten. Det lutar åt ensamheten då du säger att jag förstört ditt liv, då jag känns som en börda.
Då jag inte längre är välkommen, ger jag mig av, då du inte längre vill veta att jag är den jag är, och du inte kan säga mig att livet är som det är, och att det är tufft att leva. Du glider ifrån mina händer, men jag har kontroll, jag vet vad det är som händer.. Jag vet snart vart jag är på väg.. Vet att jag är på väg mot ensamhetensdal, och där är jag trygg.. Där känner jag mig i alla fall välkommen. Du är snart ett minne blott, och inte längre i mitt liv! Kommer alltid minnas dej, men kommer du att minnas mig?
Kanske som den som förstörde ditt liv, men kanske ingenting mer.. Den som inte visste vart du skulle ta vägen, du kanske öppnade men jag stängde dörren igen för dej, och det kanske va det bästa beslut jag tagit.. Det enda bra beslutet när det gällde oss.. Tack för den tid som vi fick..