När man e ensam o sånt..

Man tänker mycket när man e ensam, farlit mycktet.. Även om jag är på jobbet, så går jag ensam, tänker lite då o då, på mitt liv, hur det har blivit och hur jag har handskats med problem osv. De senaste åren, känns det som om jag har blivit känsligare och känsligare, känns bara som om jag tar åt mig för mycket, förr va jag som ett x2000 tåg och bara sprang vidare om något hände mig som kunde ha skadat mig, men det blev bara en liten buckla sen blev de bra igen, många av de sakerna börjar komma upp till ytan, men trodde det var saker som va över, och att jag redan lämnat dem bakom mig, att de aldrig skulle komma igen, men det verkar som om jag hela tiden förföjs av det förflutna, att jag inte längre kan fly ifrån de svåra åren längre, trodde att om jag tryckte ner det tillräkligt länge så skulle alla känsliga minnen bara försvinna, men de återkommer för det mesta hela tiden, tror det är det som gör att jag inte längre mår bra, har sjunkit längre ner än någonsin innan. Vill bara göra som jag brukar och fly ifrån mina problem, men det verkar inte som om det funkar, verkar som om det hela tiden bara kommer mer och mer som gör att jag inte ska kunna hantera mina känslor längre.. Men antar att det är så det kommer bli för mig, det finns för mycket som binder mig kvar istan, för många som hävdar att de tycker om mig, men det är mig vi pratar om varför så skulle jag tro dem.. Varför skulle jag vilja att inte såra dem, det är det som jag ändå brukar att lyckas med till slut, jag sliter ut mina vänner, och sedan försvinner de långt bort, sen flyr jag till något nytt ställe och börjar om igen.. Jag är en ond cirkel hela jag, och lär mig aldrig av mina misstag, utan de kommer bara hela tiden samma saker, vet inte om man ska kalla det för självkännedom eller vad det är, men min hjärna eller mitt hjärta har absolut ingen lust att göra någonting åt det, de vill inte lära sig utav misstagen som jag redan har gjort, utan jag bara går vidare.. Och verkar för ett tag inte kunna känna någonting, förstår mig inte på mig själv. Vill bara veta varför jag gör som jag g ör, många säger åt mig att prata med någon som är utbildad, att det är bättre att jag pratar med någon som sitter och nickar och låtsas som om de förstår, visst de har säkert hört allting innan, de vet säkert vilka piller som hjälper mot det, men vill bara prata med någon som förstår mig, men ingen verkar ha tiden eller orken till att göra det, fram tills dess kommer jag nog bara att gå på precis som vanligt.. :S om bara jag hade sådan tur att det bara ramlar någon över mig, men ibland ska de mest otursförföljda även ha tur antar jag, men när är det min tur. Tror jag har skrivit av mig för stunden men jag lovar inget, ska försöka att skriva ett valborgsmanus, får se hur det går, kommer nog inte gå alls, för jag vet inte hur man skriver ett manus, om bara någon kan vissa mig hur man gör, och ge mig lite infallsvinklar o sånt så tror jag att det kanske kommer att gå bra, för det är en rolig idé har jag fått höra... :S Men jag vet inte får se..