Tisda..

Igår kuratorn, försökte ta tag i mitt lilla patetiska liv. Vet inte hur det gick, fick nog inte fram allt.. Är inte bra på att prata känslor med helt okända människor.
Fick i alla fall oder om att skriva och ut och vandra mera. Det är det nog inga problem med. Gillar att vandra, upptäcka ställen jag inte sett innan. Skriva ner mina tankar kommer jag nog itne heller få problem med, det har jag gjort innan.
Men det som jag kommer få problem med är att bli mer social, är ingen social människa, har aldrig varit det heller, och har svaga misstankar att jag inte kommer bli det heller. Vet inte om jag är stark nog att ändra mig.
Jag skulle även våga öppna mej mer, inte ha min betong mur omkring mej, men den skyddar ju mig??
Den är allt jag har!!
Snälla ta den inte i från mig.
Har inte heller många att prata mina problem med, de flesta blir bara rädda, och skuter det i från sig.
De vill nog inte kännas vid att någon längtar som jag, längtar efter något som skrämer de flesta!
De skickar mej vidare till någon de tror kommer förstå. Men vill ju bara ha deras bekräftelse att jag finns, att jag fungerar, att jag existerar, att jag är en bra vän, att jag bara är bra som jag är..
:(...
Varför kan inte de bara förstå det???